Innovation sker aldrig från grunden
Få tankar är så lockande för mig som den om att göra något från grunden. Tänk om jag hade kunnat slippa alla arv, allt det redan etablerade som håller emot. Allt det destruktiva och kraftfulla som verkar gå rakt emot det som jag vill ska ske. Tänk om jag bara kunde få göra det här från grunden, en gång för alla.
Jag tänker på det sättet nästan oavsett vilken kontext jag befinner mig. I roller som produktägare, så tänker jag att jag en gång för alla, grundligt, vill sätta en produktstrategi som hela organisationen arbetar igenom tillsammans och som vi sedan håller oss till.
När jag arbetar med designresearch så tänker jag att vi behöver förstå något fullständigt, från grunden, just för att förstå hur vi ska kunna göra något annorlunda på riktigt. För det nya verkar ju faktiskt kräva att vi både tänker och agerar på nya sätt. Därför vill jag skapa förståelse för det stora övergripande så att vi en gång för alla kan bygga något från grunden.
I roller som facilitator av strategiska arbeten så tänker jag ofta att vi behöver ta ett rejält omtag, för att från grunden sätta en riktning som faktiskt guidar människor. Där vi inte begränsas av nulägets bristande spelregler. Över tid, utan större undantag, ska skutan sättas i rätt riktning.
I roller som produktcoach så tänker jag att om vi bara får upp allas perspektiv på bordet så kan vi en gång för alla, från grunden, enas om en väg framåt som är tillräckligt bra för alla parter.
Som medborgare så tänker jag också, även om min medverkan är mer begränsad. Jag tänker att vi borde ta tag i något av alla de problem vi har från grunden. Och inte bara lösa symptomen. Tänk om våra politiker bara kunde ta sig tid att förstå klimatkrisen eller kriminalitet, då skulle vi kunna möjliggöra för nya saker och beteenden. Alla måste se den holistiska helheten så att de agerar annorlunda.
Det finns ingen gemensam grund
Problemet med det är att det inte finns någon gemensam grund. En grund är inte en bra liknelse för vad vi försöker förmedla. Ett hus har en grund, och alla är överens om vad den är och hur den ska byggas. Ett samhälle, en organisation, en produkt, en tjänst eller ett team har inte en grund. Det finns inte den typen av determinism i mänskliga relationer. Och i stort sätt allting som människor gör, inte minst innovation i komplexa sammanhang, handlar framförallt om mänskliga relationer.
Så det som är grunden i produktutveckling för mig är inte grunden för någon annan. Och om vi mot förmodan kommer överens om vad grunden är, så kommer vi antagligen inte komma överens om hur den ska byggas eller formas på bästa sätt. Grunden är helt enkelt inte ett bra ställe att börja på.
Respektera andra människors unika "grund"
Även om det inte finns någon gemensam grund så har människor olika idéer och perspektiv om vad som är grundläggande för dem. Och det som händer när någon kommer in och påstår sig ska göra något från grunden är att alla de grunder som redan finns inte respekteras. Vilket redan från start dödförklarar innovationskraften eller innovationsförmåga.
För i alla de redan existerande grunder som finns i en organisation finns det erfarenhet, kompetens, magkänsla och en lång rad andra saker som är helt avgörande för all innovation. Men när någon kommer in med ambitionen om att göra om något från grunden, för att göra det ordentligt en gång för alla, så förkastas alla de där sakerna som redan finns i och mellan människor. Det är därför som det 98 procent av gångerna som jag har varit med och gjort något från grunden har resulterat i att ingenting blir gjort.
Anledningen till det blir så handlar inte om att människor är oengagerade, ovilliga eller icke-förändringsbenägna. Anledningen är att någon försöker tvinga upp dom på en grund som är irrelevant, osäker och i regel till och med farlig att stå på.
Att frikoppla problem från lösning
I de fall organisationer försöker sig på att lägga en ny grund så är den alltid kopplad till huskroppen som ska byggas ovanpå. Det är den maslowska pyramiddrömmen (som har väldigt lite att göra med Maslow själv) om att vi behöver en grund för att levla upp till nästa nivå. Också tänker vi att om vi bara bygger en grund som är tillräckligt öppen och flexibel så kan olika huskroppar uppstå. Och det stämmer säkert, en grund tillåter kanske en viss flexibilitet (så långt sträcker sig inte mina husbyggarkunskaper). Men jag vet att ett problem aldrig kan frikopplas från sin lösning, eller vice versa.
Så även om grunden handlar om förmågor, syften, värderingar eller primära problem att ta sig an så är det aldrig frikopplat från lösningar. Det här är designtänkandets största brist i komplexa situationer – Ett problem kan inte avskiljas från sin lösning. Det är två perspektiv på samma sak. Och en lösning är bara en perspektiv på ett problem. Lika mycket som ett problem bara är ett perspektiv på en lösning.
Det kan ändå vara en värdefull distinktion att göra i de fall vi arbetar i mer repeterbara och förutsägbara sammanhang, men i komplexa frågor så är separationen av lösning och problem en illusion. Som verkar förstärka, och legitimera, ambitionen om att göra något ordentligt, från grunden.
Så gjut inga organisatoriska höghusgrunder – Sondera terrängen med flera olika team i olika riktningar i syfte att testa förutsägbarheten. Det må resultera i att ett team bygger ett soltak, ett annat en trädkoja och ett tredje en sandlåda. För i komplexa situationer är det kontexten som möjliggör förutsägbarhet (aka innovation) – Aldrig din abstrakta förmåga att gjuta något från grunden.
